Decembergatans hungriga andar är Ulrica Lidbos debutbok."Jag vet att jag inte bor i en grotta och det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i sår på min arm, men det är ändå orättvist.
Så jävla orättvist.
Varför har jag fått all skit?"
Den handlar om 14-åriga Jenny Stefansson, som i början av boken har sommarlov mellan åttan och sjuan. På dagarna passar hon sin stoasyster Mathildes (som bor i Stockholm) barn, och på nätterna funderar hon över varför allt är så orättvist. Varför blir hon alltid vald tredje sist på gympan? Varör blir alla killar kära i hennes bästis? Hon kommer fram till att det måste bero på att hon är ett meningslöst fetto som hatar sitt liv. Jenny bestämmer sig. Innan sommarlovet är slut ska hon vara smal. Hon vill att folk ska tänka "Jenny Stefansson... vem är det? Jaså hon! Den skitsnygga smala tjejen? Hon som ser ut som en fotomodell?".
Hon gör upp ett shema. Ett supershema. Med sitt supershema kan hon inte misslyckas. För man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett. När Jenny har problem att följa sitt supershema spyr hon upp maten på toaletten. Ibland kan hon äta mat frivilligt för att sedan spy upp det efteråt.
På tåget från Stockholm träffar hon Betty. Betty Johnsson, som bor i tian längre ner på Jennnys gata, som är fotomodell, och supersmal.
Det visar sig att Betty också soyr upp maten. Supersnygga, fotomodellen Betty, hon gör likadant som Jenny. Betty berättar för Jenny att det dem gör, att kräkas efter man ätit, är en livstil, och att dem gör det för att dem vill. Att Betty gör som Jenny gör att Jenny tror att det är rätt. Hon bli smalare och smalare men ätstörningen, trots det hon och Betty säger, hon lider av gör att hon inte kan se det. "Jag är inte smal än, men då. Då ska jag vara smal. Jag ska visa dem" tänker hon för sig själv och jobbar ännu hårdare för att bli smal. När åttan börjar tänker hon inte bli vald tredje sist på gympan, då ska hon vara smal.
Decembergatans hemliga andar var ganska bra, men ingenting jag trollbands av. Dock måste jag säga att Ulrica Lidbo skrev om Jennys bulimi på ett fantastiskt sätt.
